Mitt sannaste jag

För att minnas tillbaka en gnutta...
För två månader sen satt jag på Henriksberg och var hur glad och förväntans full som helst. Jag var t.o.m. så glad att jag helt plötsligt förstod.... (åh, måste bara avbryta och tillägga att jag precis fick hicka, som jag brukar få när jag tänker på vissa saker..) i alla fall så förstod jag helt plötsligt texten i den där låten som jag sjungt 337 ggr på Flames karaoke. Alltså., ja just det, "Himlen runt hörnet". Precis så här kände jag då: "Nå'n där uppe måste ha sett mig och tänkt att nu så är det väl ändå hennes tur. Min tur att träffa nå'n som vet jag behöver. Det verkar som mina ensamma da'r föralltid är över".
PRECIS så kände jag då! PRECIS!
Anledningen till att mitt sinne faktiskt valde att minnas tillbaka just idag var nog mest för att känslan som plötsligt krupit ner och lagt sig i min maggrop påminner så väldigt mycket om det som jag kände då.
Nej, jag har inte träffa någon, men det känns ändå som att "nå'n där uppe måste ha sett mig", för idag har jag inte bara fått ett roligt besked utan t.o.m. två!
För det första skickade Carro, min Carro ett underbart sms var i hon berättade att hon kommer hem från Norge om två veckor. Hon har ingen ANING om vilka juliga, varma kramar hon ska få och vad roligt vi ska ha sen. Vi har redan bestämt oss för en FLAME-kväll och det blir säkerligen mer därtill. Det var rolig-sak nummer ett.
Rolig sak nummer två heter Linda. Inte att Linda denna gången bara är rolig i sig utan att Linda is coming home to me på nyår. Fatta leendet på mina lips! It's Big!
Det lilla lyckopillret Mellin kommer ju sätta sprätt i både min kropp och mitt allt och det kan jag nog leva på tills hon kommer hem igen efter att ha sett världen. Dessutom ska hon antagligen sova här och om man nu känner mig rätt så är ju så mycket sällskap som möjligt (helst dygnet runt) precis my cup of tea. Oh yes!
Nu gäller det dock att blåsa liv i nyårsfestletandet.
"Åh, nej, det helvetet" tänker ni säkert nu. Ja, visst är det ett rent och skärt inferno det där, men om man tar sig en titt på statistiken, så brukar det sluta lyckligt i 9 fall av 10. UNNNgefär.

Med knep och knåp och lite gnäll från den del av min, Eriks och Jessicas trio som är ett par, så lyckades vi idag tillslut få ihop en jävligt bra låtlista inför fredagens julfest. Vi ändrade på det mesta kan man säga. Strök en del låtar och strök framför allt en del av mina "fula" tenorstämmor. Det är inte det att dessa stämmor egentligen är fula, men det blir ett sådant jäkla mellanrum mellan min stämma och Jessicas sopranmelodi. A. Men säger man bara vad man tycker och tänker och påminner varandra om att "vi har fria händer" så lossnar spärrarna och plötsligt kom musiken från hjärtat och magen och inte alls från hals och fingrar.
Jag tror t.o.m. att Erik njöt lite denna gången. Åtminstone så vilade han inte trött sin haka mot gitarrkroppen på alla låtar. Han sken liksom upp ibland och jag trodde mig i alla fall se ett litet sväng med huvudet emellanåt. Tycker han att det är bra...ja, då är det typ bra.

Drömde för sjuttiåttifjärde gången att jag fick det där satans brevet från KY-akademien. Och varje gång jag ska öppna brevhelvetet - i min dröm - så förstår jag precis ingenting av innehållet. En sak har jag i alla fall i min stillsamhet räknat ut. Att OM det skulle vara så - peppar, peppar ta i trä - att brevet skulle innehålla ett "Grattis" så borde väl där också finnas något slags extra papper var på det står något i stil med var första föreläsningen kommer att vara och kanske några till papper med annan viktig information. OM min teori stämmer så borde alltså det lyckosamma kuvertet vara tjockare än det kuvertet jag INTE vill ha. Jag kommer typ kissa på mig när jag plockar upp det väntade kuvertet från dörrmattan om det är väldigt platt och tunt. Något som jag inte riktigt klurat ut är NÄR jag ska få brevet. Innan Lucia lär jag veta, men det är för många dagar att välja på för att våga gissa. Gud, vad jobbigt.
Försöker vänja mig vid tanken att jag inte kommer in. Hmm...Alltså...Antingen besitter jag inte den föreställningsförmågan eller så kommer jag helt enkelt inte att bli jättebesviken, för det är lite så jag känner.
Inte att förglömma är ju också att skrivandet är mitt sekundära intresse och dvs att jag skulle nog inte bli helt förtvivlad om det inte gick helt och hållet som planerat, i motsats till hur jag hade känt om jag hade blivit ratad från en musiklinje eller liknande. Musiken är ju mitt FÖRSTA och STÖRSTA kall här i det här så kallade "Sanna" livet.

Patrik var föreståndare idag på jobbet och när han steg in i min och Annas kassa gick vi in på det allvarliga samtalsämnet - sällskap.
Jag försöker ju ideligen att leva mitt liv på egen hand - utan en hand i min så att säga - men det hade varit så sjukt mycket lättare om jag bara hade vetat helt säkert att jag faktiskt har någon som väntar mig längre fram. Patrik tyckte verkligen inte att jag skulle oroa mig för det. Jag vet att han har rätt och som Anna sa: "Vem går inte runt och tänker att man ska bli ensam?". Sant. Och av alla de som tänker att de ska bli ensamma är det nog inte särskilt många som faktiskt blir det. Tillslut...
Äsch... Jag vet, men hur svårt är det inte träffa den rätte. Allt ska ju stämma, eller hur? Jag betvivlar inte för en sekund att jag kan gilla någon som kan gilla mig tillbaka precis lika mycket - det har ju hänt förr - men när blir det riktigt rätt och hur känns det när det är rätt? Jag hoppas att det är typ som en orgasm... Det finns ju de som "TROR" att de fick en... men det finns inget "TROR" när det gäller det. Man bara vet. 

Om du lyckats läsa hela detta långa inlägget, lämna en kommentar och jag lovar att applådera dig!

Yours truly
/Sanna