You're a good fuck
En mycket märklig känsla kröp in i mig igår när jag stod och delade ut program till anländande gäster i Vasakyrkan . Jag tror känslan var mer ett minne om hur det kändes den dagen för exakt ett år sedan. Glädje, spänning, lite stress, förväntan och en hel bunt med små knoppar av nervositet som blommade ut lagom till intågningen i den väldiga kyrksalen. Mitt hjärta bankade nog hårdare än detta årets luciatrupp tillsammans när konserten satte igång. Vad fina de var. Var vi så vackra? Var vi det? Jag blev glatt imponerad av att juryn även 2008 lyckats hitta ett knippe röster med änglavingar och jag njöt av stämsången och de skräddarsydda (LILLEMOR) skrudarna med släp. Ja, till skillnad från andra lucianattlinnen så kör Göteborgs Lucia med släp. Hallelujah!
Dock hade kandidaterna nog kunnat sjunga mer samspelt om de hade stått varannan alt och varannan sopran, som vi gjorde, men jag ska inte klaga, för håret på armarna stod upp. Eller skola jag säga "stånden opp", för att påvisa den otroligt gammalmodiga och kyrkliga stämningen som verkligen tog plats på bästa frontrow.
Tittar just nu på "Bonde söker fru"-maraton. Peter och hans "killar" sjunger schlager och då infinner sig en HELT annan stämning må jag säga.
Tillbaka till Vasakyrkan. Nu har jag bestämt mig. Den underbara, oslagbara, fantastiska karl, som en gång väljer att bli min äkta, ska utan tvekan få se mig skrida fram, iklädd den vackraste, vitaste skrud till tonerna av Göteborgs Gosskör. Utan tvekan! Jag frågar mig själv varje gång jag hör dem sjunga:
"Finns det något mer stämningsfullt?".
Än så länge har mitt svar endast och bara varit en självklar negation. NEJ!
Så blir det!
När församlingen ljudade tillsammans gick jag, Sanna A och Josefina upp på läktaren och samlade in kollekten. Hemvärnet tog bänkarna där nere. Blev supernervös när jag insåg att jag ju också var tvungen att lite fint tåga fram till altaret och överlämna pengagåvan till prästen. Ska jag behöva synas nu och försöka stå stadigt i mina pumps?
"Äsch" måste jag ha tänkt, för helt plötsligt ekade skorna under mig genom altargången och det kanske var sista gången jag fick vandra den vägen till publik. Vem vet? Vasakyrkan är väl egentligen inte direkt mitt forum, kanske.
Efter Kröningskonserten tog jag 760 till Bifrost i Mölndal. Boel - Lovisa buddy - hade inflyttningsfest och där skulle jag spendera min kväll. Ännu en nykter kväll, men inte utan mina röda tjurar! Det var ännu en gång roligt och underhållande att få skratta åt andra människors "olycka" eller d.v.s. "onykterhet". Även om de flesta hävde ur sig ett och annat citat som bör skrivas ner, så tar ändå Viktor Laigar hem priset. Åh, vad han hade saknat mig och "jag måste bara säga..vad vacker du är ikväll".
Jag föreslog att jag skulle hämta någon som raggningen faktiskt skulle bita på, men han lyssnade nog inte riktigt. Sen fick han för sig att jag inte alls ville prata med honom och att jag tyckte att han var jobbig, men jag visste bara inte hur man snällt talar om för någon att det är dennes öl som talar och inget annat. Det var helt oslagbart när jag inte sett till honom på ett tag och jag slagit mig ner för att snacka lite med Rasmus då han plötsligt slår sig ner bredvid mig och som om jag suttit helt själv och inte pratade med någon, flänger han ur sig:
"Ja, du Sanna!...Det verkar som att det blir du och jag ikväll ändå."
Han är ju för bra, den där!
Fick skjuts hem av pappa runt klockan två. Hade inkasserat två sms av Anders H, så jag kände mig lite tvungen att ringa upp. Vi snackade i typ två timmar om ditten och datten och han erkände en del saker som han nog INTE hade sagt nykter. Haha, vet inte om han ångrar sig idag, men sanningen är svår att förneka.
Idag har jag träffat Big E. Alltså inte den där Big E med långt, fint, blont hår, utan den snaggade varianten. Han är också väldigt trevlig och fin i och för sig. Vi spelade lite jullåtar och pratade om livet som vanligt. Jag gjorde det där som jag aldrig trodde att jag någonsin skulle göra och spelade upp den där låten om honom, som inte alls är särskilt snäll.
He made me!!
Men jag förklarade säkert 133 gånger att den inte nödvändigtvis handlar om honom utan mer om alla andra killars svek o.s.v. Han trodde nog inte på mig, men det är sant. Jag gillar ju Erik och det vet han om. Eller hur?
Ringde Hammar angående kvällens Lisebergsbesök och jag vet inte om det var hans låga sockerhalt i kroppen eller om han bara ville vara krånglig, för helt plötsligt skulle han INTE alls gå på Liseberg med mig, utan hade fått minnet tillbaka om en fest som stundade. VA!? Jag som inte planerat NÅ'T annat än det jag planerat med honom. Man ska väl inte behöva ha en reservplan varenda gång? Blev lite led-sen och det hörde nog Hammar, för någon minut senare ringde han upp och hade fått dåligt samvete.
"Klart att vi ska gå på Liseberg och sen tar vi en öl, eller två, eller tre, eller..". Det citatet hade kunnat pågå i princip hur länge som helst, men jag avslutade det med ett bebisglatt:
"Jaaaaaa!".
Liseberg it is. Och för att citera Big E och för att ännu en gång skryta lite:
"Sanna... You're a good fuck!"
Jag nöjer mig med det...for now!
Dock hade kandidaterna nog kunnat sjunga mer samspelt om de hade stått varannan alt och varannan sopran, som vi gjorde, men jag ska inte klaga, för håret på armarna stod upp. Eller skola jag säga "stånden opp", för att påvisa den otroligt gammalmodiga och kyrkliga stämningen som verkligen tog plats på bästa frontrow.
Tittar just nu på "Bonde söker fru"-maraton. Peter och hans "killar" sjunger schlager och då infinner sig en HELT annan stämning må jag säga.
Tillbaka till Vasakyrkan. Nu har jag bestämt mig. Den underbara, oslagbara, fantastiska karl, som en gång väljer att bli min äkta, ska utan tvekan få se mig skrida fram, iklädd den vackraste, vitaste skrud till tonerna av Göteborgs Gosskör. Utan tvekan! Jag frågar mig själv varje gång jag hör dem sjunga:
"Finns det något mer stämningsfullt?".
Än så länge har mitt svar endast och bara varit en självklar negation. NEJ!
Så blir det!
När församlingen ljudade tillsammans gick jag, Sanna A och Josefina upp på läktaren och samlade in kollekten. Hemvärnet tog bänkarna där nere. Blev supernervös när jag insåg att jag ju också var tvungen att lite fint tåga fram till altaret och överlämna pengagåvan till prästen. Ska jag behöva synas nu och försöka stå stadigt i mina pumps?
"Äsch" måste jag ha tänkt, för helt plötsligt ekade skorna under mig genom altargången och det kanske var sista gången jag fick vandra den vägen till publik. Vem vet? Vasakyrkan är väl egentligen inte direkt mitt forum, kanske.
Efter Kröningskonserten tog jag 760 till Bifrost i Mölndal. Boel - Lovisa buddy - hade inflyttningsfest och där skulle jag spendera min kväll. Ännu en nykter kväll, men inte utan mina röda tjurar! Det var ännu en gång roligt och underhållande att få skratta åt andra människors "olycka" eller d.v.s. "onykterhet". Även om de flesta hävde ur sig ett och annat citat som bör skrivas ner, så tar ändå Viktor Laigar hem priset. Åh, vad han hade saknat mig och "jag måste bara säga..vad vacker du är ikväll".
Jag föreslog att jag skulle hämta någon som raggningen faktiskt skulle bita på, men han lyssnade nog inte riktigt. Sen fick han för sig att jag inte alls ville prata med honom och att jag tyckte att han var jobbig, men jag visste bara inte hur man snällt talar om för någon att det är dennes öl som talar och inget annat. Det var helt oslagbart när jag inte sett till honom på ett tag och jag slagit mig ner för att snacka lite med Rasmus då han plötsligt slår sig ner bredvid mig och som om jag suttit helt själv och inte pratade med någon, flänger han ur sig:
"Ja, du Sanna!...Det verkar som att det blir du och jag ikväll ändå."
Han är ju för bra, den där!
Fick skjuts hem av pappa runt klockan två. Hade inkasserat två sms av Anders H, så jag kände mig lite tvungen att ringa upp. Vi snackade i typ två timmar om ditten och datten och han erkände en del saker som han nog INTE hade sagt nykter. Haha, vet inte om han ångrar sig idag, men sanningen är svår att förneka.
Idag har jag träffat Big E. Alltså inte den där Big E med långt, fint, blont hår, utan den snaggade varianten. Han är också väldigt trevlig och fin i och för sig. Vi spelade lite jullåtar och pratade om livet som vanligt. Jag gjorde det där som jag aldrig trodde att jag någonsin skulle göra och spelade upp den där låten om honom, som inte alls är särskilt snäll.
He made me!!
Men jag förklarade säkert 133 gånger att den inte nödvändigtvis handlar om honom utan mer om alla andra killars svek o.s.v. Han trodde nog inte på mig, men det är sant. Jag gillar ju Erik och det vet han om. Eller hur?
Ringde Hammar angående kvällens Lisebergsbesök och jag vet inte om det var hans låga sockerhalt i kroppen eller om han bara ville vara krånglig, för helt plötsligt skulle han INTE alls gå på Liseberg med mig, utan hade fått minnet tillbaka om en fest som stundade. VA!? Jag som inte planerat NÅ'T annat än det jag planerat med honom. Man ska väl inte behöva ha en reservplan varenda gång? Blev lite led-sen och det hörde nog Hammar, för någon minut senare ringde han upp och hade fått dåligt samvete.
"Klart att vi ska gå på Liseberg och sen tar vi en öl, eller två, eller tre, eller..". Det citatet hade kunnat pågå i princip hur länge som helst, men jag avslutade det med ett bebisglatt:
"Jaaaaaa!".
Liseberg it is. Och för att citera Big E och för att ännu en gång skryta lite:
"Sanna... You're a good fuck!"
Jag nöjer mig med det...for now!
Kommentarer
Trackback
