Mitt sannaste jag

Nu har Lisa åkt. Hon har glatt bytt ut mig mot kalla, kalla alptoppar i Frankrikes Chamonix. Så kan det va'! Helt plötsligt så duger man inte till att skedas på längre. Nej, för nu är det skidor som gäller.

I lördags var det "avskedsmiddag" för allas vår kära Palm. De närmaste från Lisse minus Carro och Linda och sen några av Lisas "andra" vänner.
Jag, Angelica och Jeanette satt vid "barnbordet" eller om man så vill: "nyktra bordet". Ja, så kan det OCKSÅ vara, alltså att Sanna för en gångs skull och för allas vår skull faktiskt var och förblev nykter hela lördagen. Det tål att tilläggas att folk blev förvånade över hur lik jag är mig ändå - full som nykter. Visserligen blandade Ellen - Lisas vän och ägaren av "festlägenheten" - till en gin & tonic till mig, men det lilla plastglaset var inte i närheten fullt och en drink man blir bjuden på innehåller sällan mer än 3cl sprit. Det är ren fakta.  
Även fast jag "lovat" mig själv att hålla mig nykter tackade jag inte nej till denna lilla godsak. Gratis är ju ändå gott.
På tal om 3 centiliters-drinkar så är det precis vad man får inne på Lisebergs "Ice Gallery Bar" (isbaren) och då betalar man ändå 150 spänn för besöket och drickan. Fantastiskt...dyrt! Jag rekommenderar varmt att man istället tar fram något starkt av vad man har till handa hemma, häller upp en sexa eller varför inte en tolva (?), stoppar in huvudet i frysen och VIPS, så har man gjort sig ett besök på Lisebergs isbar utan att ens ha lämnat hemmet. Fantastiskt...billigt! Om man nu mot all förmodan inte vill gå miste om att få ha på sig en sådan där otroligt lustig isolerande poncho med luva, som man måste bära inne i isbaren för att inte isen ska smälta, kan jag också rekommendera en affär i stan som heter Buttericks. Där kan du, gratis, prova rymddräkter och ponchos. Varsågod.

Vi skulle egentligen ha gått ut i lördags, men förfesten blev en fest och vi stannade hemma hos Ellen. Vi roade oss glatt med att sjunga julsånger och den del av gästfolket som kan kalla sig "lisebergare" bildade ett luciatåg och lussade för de andra. På väg in i det nedsläckta vardagsrummet med mig som Lucia, vek dock Hammar av för att slå en stråle. Hans blåsa är tydligen one of a kind och han fick ge upp sin plats som stjärngosse redan innan vi hunnit fram. Kjelle kände pressen som ensam kille och avvek även han.
Där stod jag och Lisa och sjöng vackert och tvåstämmigt och intalade vår publik att "det här är det enda luciatåget ni kommer att få se i år". Kanske mest var en ursäkt för att de skulle orka lyssna färdigt.

När jag och Lisa skulle säga "hej då" blev det tusen kramar och pussar överallt. Lisa tyckte nog att det var lite mer känslosamt än jag, men så hade hon ju druckit också (och druckit och druckit). Och som jag sa "jag kan inte gråta, för mina känslor sitter ganska långt in, men dina känslor utanpå för att du har druckit".
Jag tyckte att vi skulle komma på ett ord som skulle vara det sista ordet vi skulle säga till varandra innan jag gick.
"Jag älskar dig, säger vi" sade Lisa då och kramade mig. "Jag älskar dig"
"Okej..." sade jag. "DIG" blir det då.
Lisa skrattade och försökte igen.
"Jag älskar...älska... Jag ÄLSKA!!... Eller NEJ! LIGGA! LIGGA säger vi!"
"Perfekt" tänkte jag.
Det sammanfattar min och Lisas höst, kan man säga. Det var dock svårare än...svårt (?) att få Lisa att hålla sig till att inte säga något efter att vi hade sagt "ligga" båda två. Hon lyckades alltid lägga till ett "hej då" eller "åh, jag vill inte att du ska gå", men till slut lyckades jag ta mig ner för den första trappan och mellan springorna i räcket viskade vi "ligga" till varandra och jag skyndade mig ner för att hon inte skulle hinna bryta vår överenskommelse.

Det var gudagott att vakna på söndagen. Trött, men INTE bakis. Just det, glömde berätta att Lisa fick en finfin bok av mig i avskedspresent. Hade skrivit lite berättelser om vår höst och lämnat plats åt henne för att skriva om sitt liv i alperna. Typ: "I alperna låg Lisa med:" och "I alperna hånglade Lisa med:" osv. Sen hade jag skrivit en massa roliga citat också och klistrat in lite bilder här och var. Hon blev väldigt glad och jag försäkrade mig i morse om att hon packat ner boken ordentligt.
Hennes plan lämnade Sverige 15.30 och i och med det lämnade också en del av mitt hjärta detta avlånga land. Märkligt att en liten del av mig just nu befinner sig i Frankrike, men också ganska häftigt.

I morse när jag pratade med Lease så damp ödet ner i brevlådan. Jag hörde det från köket där jag stod och gjorde frukost. Mitt hjärta stannade och när jag i hallen fick se ett vitt kuvert ligga och skina på min dörrmatta sade jag till Lisa:
"Nej, Lisa. Nu KAN det vara BREVET som har kommit."
Och visst var det, det.
"Öppna det då!" skrek Lisa.
"Okej, men jag MÅSTE ställa in mig på att jag inte har kommit in. Jag har inte kommit in, jag har inte det. Jag har inte kommit in."
"JO!" sade Lisa. "Öppna, öppna!"
Det blev ett jävla antiklimax när jag läste de första raderna där det stod: "Vi vill meddela att du blivit reservplacerad till ovanstående utbildning".
Att det alternativet fanns hade jag inte haft en tanke på. Antingen eller, skulle det ju vara!

Var tvungen att lägga på och sen grät jag en skvätt. Ringde mamma och hon frågade om det inte stod någon reservplacering. Vad chanserna var liksom. Jag letade och hittade en siffra på det andra dokumentet där det stod "1:4" under "RESERV". Det MÅSTE väl ändå betyda att jag är första reserv av fyra reserver, eller? ELLER? I SÅ fall känns det rätt okej. Då behöver jag inte känna mig askass, som jag gjorde i förmiddags. Mailade rektorn på KY-akademien och efterfrågade min reservplacering, men hon har inte svarat idag. Hoppas för guds skull att hon svarar imorgon för den här eviga väntan som aldrig tar slut tar KÅL på mig.
I brevet jag fick stod där också att: "De som blivit antagna till utbildningen måste lämna besked senast den 15 december om de är intresserade av sin utbildningsplats. Vi kontaktar dig om en plats blir tillgänglig.
Reservantagning görs löpande fram till kursstraten och vid eventuella sena återbud, kan du bli kontaktad även efter det att utbildningen har startat."

Herregud! Det kan alltså betyda att jag måste vänta hela långa vägen fram till den 19 januari då första lektionen är och då för övrigt min födelsedag infaller. Min plan är att först och främst ta reda på vilken reservplacering jag har och OM jag ligger bra till så ska jag ringa den 16 december, för då borde de faktiskt ha koll på läget och veta om jag platsar.
Mamma skickade ett sms idag när jag var på jobbet. "I mina ögon är du bäst! Du kommer att gå långt! Kram mamma".
Det brukar gå vägen när mina föräldrar tror på mig och denna gången är det inte bara de som ligger i med att få mig att hoppas. Hörde av mig till Big E och skrev att jag blivit reserv och att jag var ledsen. Dröjde lite innan han svarade så jag tänkte att han kanske inte hade så mycket att säga om saken, men sen fick jag ett jättelångt sms som innehöll världens bästa pepptalk. Han avslutade meddelandet med: "Ge fan inte upp!! Då får du faktiskt stryk om du gör det:)". Jag blev jätteglad, för ingen vill ju ha stryk och då får jag helt enkelt göra som killen säger. Han är ganska ärlig den där och även om han kanske inte skulle slå mig, så skulle det nog göra ont på något sätt om jag gav upp. Inuti.
Jag ska inte ge upp.

En applåd till Linda också, som faktiskt läser HELA min blogg. Jag älskar dig och det ska bli så himla, himla underbart att få träffa dig snart!