Mitt sannaste jag

Jobbade på InFlames-konserten igår ju. Jag fick vara "vaktmästare"/"värdinna" i hallen. Min uppgift var att kolla så att de som skulle ner på ståplats hade en biljett som... ja, som det stod "ståplats" på. Det kan låta som ett monotont jobb, men inte många "biljettvisare" var den andra lik, kan man säga.
Där fanns "oj, jag har lagt min biljett i jackan som jag precis hängde in i garderoben", "kan du hålla mina fyra öl, så ska jag ta upp den", "men känner du inte igen mig, jag visade för dig förrut?", "den ligger i bakfickan, kan du...?" (Där gick min gräns för service). Där fanns "Varsågod, du kan skriva ditt telefonnummer på baksidan av biljetten", "jag har ingen ståplatsbiljett, men kan jag få gå ner ändå?" ("nej, tyvärr"). Där fanns t.o.m. en som "fan, jag slängde min biljett".

Jag måste ärligt säga att hårdrockskillar eller åtminstone InFlames's publikskara är mycket trevliga och att kvällen var ganska så njutningsfull. Killar överallt! Hade varit rena himmelriket om jag så hade velat. Men nej... mina tankar drog sig långt söderut och det blev mest bara roligt att stå där och få uppmärksamhet för att man tillhörde den otroligt lilla delen av kvinnofolk.

När förbanden började spela blev det mörkt i hallen och jag fick lov att använda "min" ficklampa för att kunna läsa på biljetterna. Eftersom jag är en ganska orutinerad konsertarbetare så blev jag "stuck with" den allra största ficklampan eftersom de andra redan roffat åt sig de smidiga små. Tack.
En av "gästerna" - som förövrigt nog gick förbi mig alldeles för många gånger med mening - påpekade att "din ficklampa ser ut som...". Åh, va pinsamt. "Ja, du vet vad jag tänker på, eller hur!?" sa han.
"Åh, bara gå och ställ dig!" sade jag trevligt med ett garv på väg och väl medveten om att han strax skulle komma tillbaka för att säga något ännu mer opassande.

Efter att ha stått och lyst ett tag upptäckte jag att "gästerna" höll sina biljetter i sin sådan höjd att min ljusstråle mer än ofta lyste upp deras familjejuveler. Jag fick koncentrationssvårigheter och blev mer än glad när jag blev avlöst för att vara brandvakt.

När man är brandvakt sitter man bakom scenen och skulle något hända - så att lokalen måste utrymmas - är det vi som har ansvar för att öppna utrymningsdörrarna. Denna konserten fick brandvakterna även ha koll på en låtlista för att vara beredda på den pyroteknik som InFlames skulle bjuda på. Förstod inte riktigt först varför vår arbetsledare hade målat en bomb vid de låtar där "fyrverkerierna" skulle ske, men... herre gud! Vilken jävla smäll!!! Jag kände trycket och hettan i hela ansiktet. "Fan, va onödigt!" hörde jag mig själv skrika och jag kan nu ärligt säga att ingen som jag känner har varit så nära en "krigsupplevelse" som jag. Jag hoppas innerligt att ingen skippade öronpropparna!

Segt att jag vaknade klockan två idag. Visste inte om jag skulle äta frukost eller lunch och nu - efter att bara ha varit uppe i två timmar - sitter jag och gör mig iordning för ett kvällspass på jobbet. Känns lite annorlunda. Ska jobba på InFlames idag igen nämligen. Lisa också! Kanske att vi idag får jobba ihop? Igår fick ju hon stå i garderoben. Jag fick i och för sig också stå i garderoben på utsläppet, men inte med henne. Så nu har man varit garderobiär också. Mångsysslaren i mig, som talar.
Ha det så länge.
Pussar till Norge.