"Grumpy old man needs love too"
Mmm.. det var skoj igår på Kings head. Har bara varit där två gånger, men än så länge är jag nöjd. Sällskapet var som vanligt Lisa och lite mindre vanligt, men absolut inte ovanligt, men ändå ovanligt kul - Annika!
Lisa fick betala för min första bieren eftersom min väska fortfarande befann sig på Chapmanstorg hos Erik - Jessicas kille.
Drog mig både en och tre gånger för att stiga utanför kingans portar, för att försöka hinna med en vagn på jakt efter min svarta DKNY-kärlek. Mina små pumps lockade inte heller till att faktiskt åka och hämta alla mina tillhörigheter. Tog mig dock i kragen och lånade Lisas nya, varma vinterstövlar och steg ut på gatan. Nej, jag fick gå in igen, för det där som kallas hagel hade tydligen hittat ända till "Andra Lång". Det är Lisas sätt att säga Andra Långgatan. Nästan jobbigare att hejda sig så mitt i ett ord än att faktiskt säga klart det. Tycker jag...
Andra försöket gick bättre. Det berodde nog på att Annika kollat upp en passande spårvagn, så att jag skulle slippa vänta och att Lisa dessutom beställt in en öl som skulle stå där och vänta på mig tills jag kom tillbaka. Jag sprang.
Hade frågat Erik ett par gånger om han inte hade lust att joina oss på Kingan, men det ville han inte alls göra. Hans bror skulle komma på besök och "nej.." .han ville helt enkelt inte det. Kunde roligt nog hans portkod... eh... Det är BARA för att just de siffrorna ingår i en sommarhit som jag älskade när jag var liten. Kommer ihåg att jag ville att mamma skulle skicka ett brev till "Söndagsöppet" och fråga om inte jag kunde få vara med och uppträda med den låten där. (Detta var innan "Småstjärnorna" kom till.) Jag hade sett någon liten kille som varit utklädd till Magnus Uggla och mimat till "Fyra sekunder". Man vill ju inte vara sämre, men det där brevet blev konstigt nog inte av. Det måste varit jag själv som inte riktigt ville, för om det var något jag ville när jag var liten, så blev det gjort... kan man säga.
Som när Sanna 4 år var i huvudstaden med familjen och vi promenerade förbi slottet. Kan ha varit så att jag faktiskt tvingade min pappa att fråga om inte Madeleine var hemma och ville leka.
Vad pinsamt det måste ha varit för min stackars pappa och kliva fram till de två unga killarna som stod på "högvakt" och samtidigt veta att slottet är obebott eftersom ju kungafamiljen då/nu bodde/bor på Drottningholm, men ändå behöva fråga om prinsessan inte möjligtvis var hemma och leksugen. Tror att vakterna förstod hela situationen och att det gav dem ett gott skratt. Jag blev väl dock lite besviken. Att ta ett "nej" har väl aldrig varit min starkaste sida.
Back to Chapmanstorg. Upp för trapporna och ett pling på dörren. Det dröjde ett tag utan att Erik öppnade.
"Är han inte hemma nu?" tänkte jag. "Jag pratade ju med honom precis!"
Då hörde jag plötsligt steg i trappan nedanför och tänkte att det kanske var han. Såg en hjässa som kunde tillhöra Mr Ekström, men var för osäker för att "heja".
Då öppnades dörren av Erik och jag blev lite lättad. Erik sa "hej" och sen "hej" igen...? Då vände jag mig om och såg att killen i trappan klivit fram och, liksom jag, stannat framför Eriks dörr. Det var inte svårt att se att detta var hans bror. Han hade nog å andra sidan svårt att förstå vem jag var. Han såg väldigt förvånad ut och jag kände mig tvungen att i alla fall presentera mig vid mitt namn. Han blev inte mindre förvånad och speciellt inte som när Erik försvann in i lägenheten (för att hämta min väska) och jag stod kvar.
Förvirringen blev nog inte heller sämre när Erik lämnade över min kvarglömda väska. Hans bror måste ju ha trott att jag var någon hemlig älskare eller liknande. Inte minst sen han säkert visste att Jessica - min kära vän och Eriks tjej - befann sig i Stockholm.
Stackars Erik fick nog dra en liten förklaringen när dörren stängts igen och jag sprungit ut på gatan. Fick vänta en stund på vagnen och en rolig "invandrare" frågade mig vad det som föll från himlen kallades. Jag kunde i princip ha sagt vad som helst, men jag höll mig till "hagel".
Han berättade lite om femdygnsprognosen som hade talat om att det skulle bli väldigt kallt i dagarna. Jaha! Så "femdygnsprognos", det kunde han säga, men inte "hagel".
Det är ju typ som att spy innan man börjat kröka. Herregud.
Lisa och Annika blev förvånade över att det hade gått så fort att hämta väskan.
"Va!?" sa jag. Jag tyckte ju att jag hade varit borta ganska länge.
"Ja, vi har ju inte ens hunnit dricka halva ölen och känn!" sa Lisa och pekade på mitt fulla glas. "Din öl är fortfarande kall".
"Sweet" tänkte jag och slog mig ner vid "det bästa bordet", som vi kallade det för att vi hade haft sådant flyt.
Annika berättade att hennes"skägg" - alltså inte en generande hårväxt på henne utan hennes "dejt" Christian - hade nämnt att han kände några av de där "kändisarna"/"artisterna" som jag mejlat i hopp om en autograf som jag i min tur ville ge till en vän.
"Nehe!?"
Hon hade berättat för honom om mitt mejl och mitt önskemål och då hade han sagt att han kanske kunde fixa några autografer.
Åh, vad jag hade blivit glad, för att jag hade kunnat göra någon annan glad. Kanske t.o.m. väldigt glad.
Annika drog tidigare än oss andra två, men vi var inte långt efter. Kanske två öl och lite snack med en kille som brukade gå till kingan själv och en engelsman som bar en tröja med texten: "Grumpy old man needs love too".
Försökte få den "ensamma" killen att ge några tips på hur man gör när man går ut själv, men efter att jag lagt fram förslaget: "Ta tre öl i baren innan man börjar snacka med folk" kunde han bara instämma.
Engelsmannen var gammal och trevlig - liksom de flesta engelsmän är...Trevliga då alltså. Vi snackade lite om "flying" eftersom Lisa klämde ur sig att hon ska bli pilot.
Då berättade han att han på typ 70-talet flugit till Australien (tror det var det) och att planets alla fyra motorer plötsligt hade stannat. Piloten hade då pratat lugnt med passagerarna och sagt att "we have a bit of a problem". Alla skrattade när jag tydligt upprepade ett tretal gånger att de hade haft "a BIT of a problem".
Flygturen hade lyckligtvis slutat bra, då i alla fall två av motorerna hade startat igen. Han avslutade sin story med att tala om att passagerarna på planet varje år har en "reunion dinner" i London. Jag skrattade och sa:
"Oh, okey. It's like: 'we all should have died but instead we eat some dinner together' ". Det kanske inte låter så roligt nu, men skratten flödade medan ölen sinade och det blev dags för hemgång.
Kändes lite halvkonstigt att se snö falla från himmelen och det blev inte bättre av att Lisaa började sjunga: "Känner mig som ett höstlöv i din hand, får jag va kvar när vintern hittat fram".
Jag hade ju föreställt mig att vintern skulle komma när jag låg och sov och att jag skulle vakna av att det var "så där konstigt ljust" i lägenheten och att när jag väl fått på mig linserna (eller brillorna) skulle gå fram till ett av mina fönster, göra en glipa i persiennen och bli helt fylld med vinter. Snö överallt och ja.. så hade jag föreställt mig den första snön. Inte snö på Andra Lång som inte vågade lägga sig på de våta gatorna sent en torsdagskväll. Nej.
Lisa var hungrig när vi kom hem. Jag var väl inte särskilt hungrig men gästvänliga Sanna stekte laxfiléer och kokade bulgur.
"Godaste nattamaten" tror jag allt att Lisa yppade medan vi lita halvt tittade på Bridget Jones - the edge of reason.
Blev trötta efter käket och såg lite film från sängen istället, men en tanke på att Lisa skulle stiga upp 07.15 gjorde att vi stängde av efter halva.
Vaknade mitt i natten av att mina ben inte hade något täcke. Tänkte precis lösa det när jag upptäckte att andra halvan av mitt täcke befann sig på Lisas överkropp. Där låg vi och delade täcke fast att jag har två.
"Var fan är hennes täcke?" tänkte jag yrkvaket. "Jaha!?" Då har hon alltså mitt i natten gett upp sitt eget täcke, puttat ner detta på golvet, börjat sakna täcke igen och då valt att roffa åt sig den bit av textil som skulle värma mina spiror. Tack. Hade två alternativ för att inte fortsätta frysa. Antingen ta tillbaka mitt täcke (det sköna täcket) och blotta Lisas barm eller helt enkelt ge henne hela mitt täcke och fiska upp hennes täcke till mig själv. Jag valde det sistnämna alternativet.
Pratade med Lisa idag och hon tyckte att jag hade gjort alldeles rätt.
"Hur tror du att jag hade reagerat om jag vaknat av att du helt plötsligt ryckt av mig mitt täcke mitt i natten?" sa Lisa.
Hör till historien gör också att hon körde på "Sanna-stylen" den natten... alltså bar barm.
Halvmysigt att jobba idag, men ack så svinigt kallt. Efter jobbet promenerade jag till Scandinavium och lånade min pappas bil. Åkte hem och hämtade tvätt och åkte "hem" (Mölndal) för att tvätta tvätten. Hade tänkt stanna till halv två, två då pappa slutade, men mina hemmavistelser måste hållas korta för att inte störa husfriden.
Jag och mamma kan ryka ihop vilken sekund som helst eftersom vi är så lika. Skönt att få omfamna mina svarta små lurviga katter i alla fall.
Åh, jag vill ha katt i min lägenhet, men jag tror inte att min soffa och ett kattdjur hade blivit särkilt goda vänner. Jag hade nästan fått välja och det är än så länge ett hiskeligt svårt val.
Fick äntligen sagt till mamma att jag bara önskar mig en enda sak i julklapp - pengar. Hon envisas ändå med att köpa lite småsaker, men så länge jag får lite pengar också ska det nog bli julefrid i lackarebäcks-huset.
Min dröm är att skaffa änglalångt hår i januari. Då lär jag ha skrapat ihop 4400 till en hårförlänging på "Salong Victor". Saknar att ha extra hår fastklistrat till mitt. Ja.
Nu ska jag tvätta mitt egna hår med min nya "schampoo-kaka" från Lush. Det ska bli skönt men absolut inte lika "käckt" som mötet med butiksbiträdet vid inhandlingen. Gud, va hon måste ha träningsverk i båda kinder och ögonbryn när hon går hem från jobbet. Den minen hon behåller när man är inne i affären samtidigt som hon maler på om obefintligt koncentrationsmedel och miljövänlighet måste kräva båda stretching och massage. Jaja, huvudsaken är väl att hon trivs med sitt jobb och att hon fortfarande tror att jag alltid lämnar butiken så hastigt för att lukten av kräm, tvål och schampoo är lite för stark för mitt tycke.
Godnatter mina skatter.
Lisa fick betala för min första bieren eftersom min väska fortfarande befann sig på Chapmanstorg hos Erik - Jessicas kille.
Drog mig både en och tre gånger för att stiga utanför kingans portar, för att försöka hinna med en vagn på jakt efter min svarta DKNY-kärlek. Mina små pumps lockade inte heller till att faktiskt åka och hämta alla mina tillhörigheter. Tog mig dock i kragen och lånade Lisas nya, varma vinterstövlar och steg ut på gatan. Nej, jag fick gå in igen, för det där som kallas hagel hade tydligen hittat ända till "Andra Lång". Det är Lisas sätt att säga Andra Långgatan. Nästan jobbigare att hejda sig så mitt i ett ord än att faktiskt säga klart det. Tycker jag...
Andra försöket gick bättre. Det berodde nog på att Annika kollat upp en passande spårvagn, så att jag skulle slippa vänta och att Lisa dessutom beställt in en öl som skulle stå där och vänta på mig tills jag kom tillbaka. Jag sprang.
Hade frågat Erik ett par gånger om han inte hade lust att joina oss på Kingan, men det ville han inte alls göra. Hans bror skulle komma på besök och "nej.." .han ville helt enkelt inte det. Kunde roligt nog hans portkod... eh... Det är BARA för att just de siffrorna ingår i en sommarhit som jag älskade när jag var liten. Kommer ihåg att jag ville att mamma skulle skicka ett brev till "Söndagsöppet" och fråga om inte jag kunde få vara med och uppträda med den låten där. (Detta var innan "Småstjärnorna" kom till.) Jag hade sett någon liten kille som varit utklädd till Magnus Uggla och mimat till "Fyra sekunder". Man vill ju inte vara sämre, men det där brevet blev konstigt nog inte av. Det måste varit jag själv som inte riktigt ville, för om det var något jag ville när jag var liten, så blev det gjort... kan man säga.
Som när Sanna 4 år var i huvudstaden med familjen och vi promenerade förbi slottet. Kan ha varit så att jag faktiskt tvingade min pappa att fråga om inte Madeleine var hemma och ville leka.
Vad pinsamt det måste ha varit för min stackars pappa och kliva fram till de två unga killarna som stod på "högvakt" och samtidigt veta att slottet är obebott eftersom ju kungafamiljen då/nu bodde/bor på Drottningholm, men ändå behöva fråga om prinsessan inte möjligtvis var hemma och leksugen. Tror att vakterna förstod hela situationen och att det gav dem ett gott skratt. Jag blev väl dock lite besviken. Att ta ett "nej" har väl aldrig varit min starkaste sida.
Back to Chapmanstorg. Upp för trapporna och ett pling på dörren. Det dröjde ett tag utan att Erik öppnade.
"Är han inte hemma nu?" tänkte jag. "Jag pratade ju med honom precis!"
Då hörde jag plötsligt steg i trappan nedanför och tänkte att det kanske var han. Såg en hjässa som kunde tillhöra Mr Ekström, men var för osäker för att "heja".
Då öppnades dörren av Erik och jag blev lite lättad. Erik sa "hej" och sen "hej" igen...? Då vände jag mig om och såg att killen i trappan klivit fram och, liksom jag, stannat framför Eriks dörr. Det var inte svårt att se att detta var hans bror. Han hade nog å andra sidan svårt att förstå vem jag var. Han såg väldigt förvånad ut och jag kände mig tvungen att i alla fall presentera mig vid mitt namn. Han blev inte mindre förvånad och speciellt inte som när Erik försvann in i lägenheten (för att hämta min väska) och jag stod kvar.
Förvirringen blev nog inte heller sämre när Erik lämnade över min kvarglömda väska. Hans bror måste ju ha trott att jag var någon hemlig älskare eller liknande. Inte minst sen han säkert visste att Jessica - min kära vän och Eriks tjej - befann sig i Stockholm.
Stackars Erik fick nog dra en liten förklaringen när dörren stängts igen och jag sprungit ut på gatan. Fick vänta en stund på vagnen och en rolig "invandrare" frågade mig vad det som föll från himlen kallades. Jag kunde i princip ha sagt vad som helst, men jag höll mig till "hagel".
Han berättade lite om femdygnsprognosen som hade talat om att det skulle bli väldigt kallt i dagarna. Jaha! Så "femdygnsprognos", det kunde han säga, men inte "hagel".
Det är ju typ som att spy innan man börjat kröka. Herregud.
Lisa och Annika blev förvånade över att det hade gått så fort att hämta väskan.
"Va!?" sa jag. Jag tyckte ju att jag hade varit borta ganska länge.
"Ja, vi har ju inte ens hunnit dricka halva ölen och känn!" sa Lisa och pekade på mitt fulla glas. "Din öl är fortfarande kall".
"Sweet" tänkte jag och slog mig ner vid "det bästa bordet", som vi kallade det för att vi hade haft sådant flyt.
Annika berättade att hennes"skägg" - alltså inte en generande hårväxt på henne utan hennes "dejt" Christian - hade nämnt att han kände några av de där "kändisarna"/"artisterna" som jag mejlat i hopp om en autograf som jag i min tur ville ge till en vän.
"Nehe!?"
Hon hade berättat för honom om mitt mejl och mitt önskemål och då hade han sagt att han kanske kunde fixa några autografer.
Åh, vad jag hade blivit glad, för att jag hade kunnat göra någon annan glad. Kanske t.o.m. väldigt glad.
Annika drog tidigare än oss andra två, men vi var inte långt efter. Kanske två öl och lite snack med en kille som brukade gå till kingan själv och en engelsman som bar en tröja med texten: "Grumpy old man needs love too".
Försökte få den "ensamma" killen att ge några tips på hur man gör när man går ut själv, men efter att jag lagt fram förslaget: "Ta tre öl i baren innan man börjar snacka med folk" kunde han bara instämma.
Engelsmannen var gammal och trevlig - liksom de flesta engelsmän är...Trevliga då alltså. Vi snackade lite om "flying" eftersom Lisa klämde ur sig att hon ska bli pilot.
Då berättade han att han på typ 70-talet flugit till Australien (tror det var det) och att planets alla fyra motorer plötsligt hade stannat. Piloten hade då pratat lugnt med passagerarna och sagt att "we have a bit of a problem". Alla skrattade när jag tydligt upprepade ett tretal gånger att de hade haft "a BIT of a problem".
Flygturen hade lyckligtvis slutat bra, då i alla fall två av motorerna hade startat igen. Han avslutade sin story med att tala om att passagerarna på planet varje år har en "reunion dinner" i London. Jag skrattade och sa:
"Oh, okey. It's like: 'we all should have died but instead we eat some dinner together' ". Det kanske inte låter så roligt nu, men skratten flödade medan ölen sinade och det blev dags för hemgång.
Kändes lite halvkonstigt att se snö falla från himmelen och det blev inte bättre av att Lisaa började sjunga: "Känner mig som ett höstlöv i din hand, får jag va kvar när vintern hittat fram".
Jag hade ju föreställt mig att vintern skulle komma när jag låg och sov och att jag skulle vakna av att det var "så där konstigt ljust" i lägenheten och att när jag väl fått på mig linserna (eller brillorna) skulle gå fram till ett av mina fönster, göra en glipa i persiennen och bli helt fylld med vinter. Snö överallt och ja.. så hade jag föreställt mig den första snön. Inte snö på Andra Lång som inte vågade lägga sig på de våta gatorna sent en torsdagskväll. Nej.
Lisa var hungrig när vi kom hem. Jag var väl inte särskilt hungrig men gästvänliga Sanna stekte laxfiléer och kokade bulgur.
"Godaste nattamaten" tror jag allt att Lisa yppade medan vi lita halvt tittade på Bridget Jones - the edge of reason.
Blev trötta efter käket och såg lite film från sängen istället, men en tanke på att Lisa skulle stiga upp 07.15 gjorde att vi stängde av efter halva.
Vaknade mitt i natten av att mina ben inte hade något täcke. Tänkte precis lösa det när jag upptäckte att andra halvan av mitt täcke befann sig på Lisas överkropp. Där låg vi och delade täcke fast att jag har två.
"Var fan är hennes täcke?" tänkte jag yrkvaket. "Jaha!?" Då har hon alltså mitt i natten gett upp sitt eget täcke, puttat ner detta på golvet, börjat sakna täcke igen och då valt att roffa åt sig den bit av textil som skulle värma mina spiror. Tack. Hade två alternativ för att inte fortsätta frysa. Antingen ta tillbaka mitt täcke (det sköna täcket) och blotta Lisas barm eller helt enkelt ge henne hela mitt täcke och fiska upp hennes täcke till mig själv. Jag valde det sistnämna alternativet.
Pratade med Lisa idag och hon tyckte att jag hade gjort alldeles rätt.
"Hur tror du att jag hade reagerat om jag vaknat av att du helt plötsligt ryckt av mig mitt täcke mitt i natten?" sa Lisa.
Hör till historien gör också att hon körde på "Sanna-stylen" den natten... alltså bar barm.
Halvmysigt att jobba idag, men ack så svinigt kallt. Efter jobbet promenerade jag till Scandinavium och lånade min pappas bil. Åkte hem och hämtade tvätt och åkte "hem" (Mölndal) för att tvätta tvätten. Hade tänkt stanna till halv två, två då pappa slutade, men mina hemmavistelser måste hållas korta för att inte störa husfriden.
Jag och mamma kan ryka ihop vilken sekund som helst eftersom vi är så lika. Skönt att få omfamna mina svarta små lurviga katter i alla fall.
Åh, jag vill ha katt i min lägenhet, men jag tror inte att min soffa och ett kattdjur hade blivit särkilt goda vänner. Jag hade nästan fått välja och det är än så länge ett hiskeligt svårt val.
Fick äntligen sagt till mamma att jag bara önskar mig en enda sak i julklapp - pengar. Hon envisas ändå med att köpa lite småsaker, men så länge jag får lite pengar också ska det nog bli julefrid i lackarebäcks-huset.
Min dröm är att skaffa änglalångt hår i januari. Då lär jag ha skrapat ihop 4400 till en hårförlänging på "Salong Victor". Saknar att ha extra hår fastklistrat till mitt. Ja.
Nu ska jag tvätta mitt egna hår med min nya "schampoo-kaka" från Lush. Det ska bli skönt men absolut inte lika "käckt" som mötet med butiksbiträdet vid inhandlingen. Gud, va hon måste ha träningsverk i båda kinder och ögonbryn när hon går hem från jobbet. Den minen hon behåller när man är inne i affären samtidigt som hon maler på om obefintligt koncentrationsmedel och miljövänlighet måste kräva båda stretching och massage. Jaja, huvudsaken är väl att hon trivs med sitt jobb och att hon fortfarande tror att jag alltid lämnar butiken så hastigt för att lukten av kräm, tvål och schampoo är lite för stark för mitt tycke.
Godnatter mina skatter.
Kommentarer
Trackback
