Mitt sannaste jag

Som ni alla säkert vet, så hade jag en inneboende för ett tag sedan. Lovisa - min typ äldsta barndomskompis. Boendet fungerade väl inte riktigt hela vägen, men det var skoj så länge det varade.
I alla fall så kom Lovisa hem en dag och hade fått ännu ett sådant där dumt infall.
"Sanna, jag vill söka till Expedition Robinson. Kan inte du hjälpa mig att skriva en ansökan, du som är så bra på att skriva?!".
Även fast jag var i fullt sjå med mitt eget skrivande så kunde jag inte vara den som är den och inte avvara tio minuter åt en ivrig vän. Det kändes svårt att skriva i "jag"-form och försöka vara Lovisa. Dessutom skulle ju det vara som att ljuga. Sättet man skriver på speglar ju ens personlighet och jag och Lovisa är ju som sagt varsin individ (tro det eller ej!).
Brevet fick helt enkelt bli till på mitt eget lilla vis.
Lyder som följer:

" Mitt namn är Sanna Larén och jag är 21 år. Jag vill inte vara med i Robinson...

Där emot vill jag gärna att ni tar emot min vilda inneboende. Om det är någon som skulle behöva komma iväg till en öde ö och få springa av sig lite så är det min kombo. Lovisa Johansson heter hon och är också 21 år. Denna tjej ses ofta mingla på någon av Göteborgs barer, eller åtminstone så är överdrivet flörtande, sexigt dansande och alltid en drink i handen, hennes sätt att säga: "Vaddå, jag minglade ju bara lite!"

Förutom att hon har ägnat sina unga år åt att föda upp katter och namngett de efter dyra klockor har hon även varit en duktig och vågad gymnast och jobbat som gymnastiktränare för barn.

Hennes kompisar beskriver henne som en gummiboll. Att bo tillsammans med en gummiboll är ingen enkel visa. Jag orkar helt enkelt inte längre med hennes flängande och studsande hit och dit mellan olika killar, jobb och lustiga påhitt. Ni kan ta henne. Det vore apskönt att få ha sommaren i fred och veta att hon lade all sin lagrade, övermänskliga energi och sina adrenalinkickar på ett vettigt TV-program och inte på att reta upp mig med sina ångestfyllda bakfyllor och oreda i - den faktiskt stora - garderoben som vi har kommit att kalla hennes.

Det är inte det att jag inte gillar min älskade vän Lovisa. Hon är social och charmig, men efter en nästan 20-årig vänskap skulle jag med glädje vilja se henne roa det svenska folket i TV-rutan. Då kan jag lugnt luta mig tillbaka i soffan och känna att jag har kontroll. Åtminstone har jag en TV-kontroll med volymknappar och om nöden kräver - även en off-knapp.

Lovisa är även en äventyrslysten tjej och begav sig "hej vilt" iväg på en backpacker-resa förra året i november. Trots att resan varade i fem månader så kan jag, som en av hennes äldsta vänner, säga att hon suktar efter mer äventyr.

Envis som en åsna, galen som den värsta, men ödmjuk som få och hennes smeknamn för sommaren 2009 är redan givet. Jag ger er ROBINSON-LOVISA."

Vilket brev, va!?;)
Inte konstigt att min mobil ringde i morse och kanske inte heller särskilt konstigt att personen på andra sidan luren sade sig ringa från Expedition Robinson. De sökte Lovisa, så klart!
Jag gav ut hennes nummer och hoppas hoppas hoppas att de fått/får tag i henne! 
Jag har försökt ringa henne i en kvart nu... men hon svarar inte.
Shit, va hon kommer dö när hon får samtalet.
Och jag vill prata med henne nu!!!!