1/88, ska det vara jag det?
Tack för att jag får befinna mig där jag gör just nu. Tack Gud eller vem som nu ordnade så att morgonens viktiga bestyr nu blott känns som en dröm.
Åh, nu slipper äntligen mitt hjärta gå på högvarv. Stackars mitt hjärta. Jag är aldrig sen med att plåga min blodpump. Det är inte jättemeningen. Jag lyckas bara alltid väldigt bra med att utsätta mig för sådant som kräver en hög puls.
Dagens höga puls utlöstes p.g.a. intervjun på KY-akademien. Pappa körde dit mig och jag fick honom till att följa med mig upp till tredje våningen (THE våning!). Fy, fan vad jag var nervös.
Övade ett handslag på pappa kombinerat med ett leende och frasen: "Hej! Sanna..".
Frågade honom om jag såg nervös ut, men det tyckte han inte alls.
"Gå in och sätt dig i soffan nu" sade han.
"Varför? Nej! Vad är klockan? Inte än väl?". Jag var nästan svimfärdig.
"Den är 18 min i..."
Jag blev lite lugnare och tänkte att "just nu i den här stunden vill jag bara börja gråta och inte göra det här och det är precis därför jag ska gå och sätta mig i den förbaskade soffan och vänta, för det kan i alla fall inte bli värre".
Så gjorde jag det och pappa gick.
På väg fram till soffan passerade jag konferensrummet som jag antog att jag skulle vara i senare.
"Gött" tänkte jag.
Rummet hade typ dämpad belysning och ja.. det såg ut vara en avslappnad stämning där inne.
Satte mig i soffan och förvånades över hur min puls steg upp och ner samtidigt som min tankegång gick fram och tillbaka.
När Emelie Domini ("ansvarig"/"lärare") kom för att hämta mig - "är det du som är Sanna?" - så var jag alldeles yr. Fick hälsat med ett stort leende och dragit ett skämt om att jag inte vetat vilken av sofforna man skulle vänta i, men att jag valt den skönaste...Ungefär så.
Inne i konferensrummet satt också Martin - artdirector - och när vi tagit i hand slog jag mig ner. Kände hur jag spände mig så mycket att jag kunde skakat av stolen vilken sekund som helst.
Intervjun satte igång så fort min ända bara hade snuddat vid stolsdynan och jag fattade det inte riktigt förrän jag såg Emelie börja anteckna det jag sade.
Snackade om att jag jobbade på Liseberg och de försökte skämta lite så att jag skulle bli lite lugnare tror jag. Det funkade... så småningom.
Ska försöka var så precis som möjligt, men som sagt så känns hela morgondagen som en enda dröm och jag minns sällan saker då mitt hjärta har varit på max.
Så vad frågade de?
"Hur kommer det sig att du sökte den här utbildningen?"
"Jag läste en kurs på GU i våras som hette Svenska Språket. En grundkurs. Och då var det en som hette Einar Korpus - en copywriter - com kom dit och föreläste för oss och gav oss en skrivuppgift. Jag hade inte riktigt tänkt på att "skriva reklam" kunde vara ett yrke. Reklam har alltid intresserat mig och jag har alltid gillat kreativt skrivande, men att reklamspråk var av den texttypen hade jag inte tänkt på tidigare. Så fick jag väldigt bra omdöme på uppgiften och tänkte att det kanske var någonting som jag var bra på."
"Vilken reklamkampanj just nu tycker du är bra?"
(Här fick jag panik, men insåg det stora värdet av frågan och sökte med ljus och lykta i min ekande hjärna. Helt plötsligt lönade sig alla de gånger då jag varit ute på krogen och snålat genom att ta en spårvagn hem. Då jag suttit på hållplatser och stirrat på spårvagnar som passerat och inte varit MIN spårvagn.)
"Eh... jag tycker att de här västtrafikreklamerna är bra. De som handlar om växthuseffekten. Typ: Här kan du ta det lugnt, läsa en bok eller bara rädda världen."
Då inflikade Emelie att
POÄNG!
"Vad gör du annars?" (+ följdfrågor)
"Jag sysslar mycket med musik. Spelar piano, gitarr och sjunger."
"Vad skriver du när du skriver?"
"Just nu så bloggar jag väldigt mycket."
"Vad handlar bloggen om då?"
"Den handlar om mig själv. Det är en väldigt ärlig blogg."
"Okej, skriver du typ: 'idag var jag och shoppade...'osv?"
"Nej, jag försöker skriva om mitt liv men på ett humoristiskt sätt och samtidigt vara väldigt ärlig."
"Var hittar du inspiration till att skriva - både musik och annat?"
"I mitt liv. I allt jag gör. Om jag ser en film eller hör en låt eller gör något skoj brukar jag ta med mig känslan jag fått och göra något kreativt av det."
Sen frågade de en fråga, men jag minns inte dess korrekta utforming. Något i stil med "hur jag ser på reklam överhuvudtaget"... typ.
"Många frågar mig om reklam är ett framtidsyrke. Asså... utan reklam finns det inga produkter."
"Nej precis. Om vi inte skulle gå tillbaka till byteshandel, men det lär ju inte hända" tillade Emelie.
"Vad kan du tillföra reklam och vad vill du ändra på?"
"Jag tycker dagens reklam är bra, men jag får väldigt mycket idéer när jag ser reklam eller bara en produkt och det jag har vill jag ge... Jag tror att jag har mycket att tillföra."
"Vad läser du för böcker?"
"Eh... jag läser inte böcker"
Här började de snacka lite sinsemellan om min generation och att vi inte läser böcker. Jag förklarade att jag inte läser för att jag har svårt och koncentrera mig och känner mig så utesluten från världen om jag sätter mig och läser. Emelie förklarade att det var mycket med mitt arbetsprov som väldigt bra och att hon inte kunde ha gissat att jag inte var en som läste böcker. Hon förklarade att det fanns arbetsprov där man märkte att någon inte läste så mycket och tvärtom, men att hon inte kunde gissat det i mitt fall.
Det känns bra. Hon snackade något om hur bra jag kunde bli om jag nu väl fick min bas av läsande. Martin fyllde också i med att jag borde börja läsa böcker. (I slutet tillade de att jag inte skulle ta illa upp för att de sa så, utan att det mest var för min egen skull som en framtida copywriter.)
De sade att de var nöjda och de frågade om jag var nöjd.
"Så länge de är nöjda är väl jag det också" tänkte jag.
Fick lite info. Svar om intagning kommer i början av december. Det var 400 personer som sökte och 88 som togs till intervju var av 33 personer kommer in.
Pust.
1/88, ska det vara jag det? Tror inte det. Håll nu alla tummar.
Jag kan dess värre bara hålla en tumme eftersom jag skar mig rätt gött igår. Skulle fixa frukost och det frysta - redan skivade - brödet behövde bara delas lite lite grann, men krävde ändå ett knivhugg...tyckte jag.
Det var sjukt trögt och du kan ju tänka dig med vilken fart och kraft som det vassa bladet kom störtande mot min arma tumme.
Fel tid på fel plats, tummetott. Vilket jävla jack, alltså.
Ännu en gång fick jag springa med sprutande blod från kök till toa. Roffade åt mig en handduk och tryckte mot såret. Sket lite i om sårkanterna var riktigt ihop, för smärtan var utom gränser. Aj aj aj. Lyckades typ fiska upp mobilen med munnen, lagt den på toalocket och slått in pappas nummer och sen på med högtalaren.
"Hej..." sade jag med smärtande stämma. "Jag har skärt mig i fingret igen!"
Man hörde hur pappas fötter börjar springa av ren reflex och han sade starkt och tydligt och jävligt fort att jag skulle linda en handduk hårt om och att han "kommer så fort han bara kan."
Sist jag skar mig fick jag för mig att det var bättre att kyla ner handen än att sitta i lindat högläge. Det enda kalla jag kunde komma på var kallvatten. DET! Var vad man kan kalla blodbad.
Denna gången hann det t.o.m. sluta göra ont innan pappa kom även om det fortfarande blödde när plåstret skulle på.
Nej, nu måste jag cleana här så att min själ får ro. Sen ska jag fundera lite över om mamma snart ska börja skämmas över att det var hon som tyckte att jag behövde de vassaste knivarna i stan. Och SEN ska jag ut och fira min morgondags 20 ansträngande minuter och ge Lisa a big fat kiss för att hon hjälpte mig att känna mig lite självsäker.
Åh, nu slipper äntligen mitt hjärta gå på högvarv. Stackars mitt hjärta. Jag är aldrig sen med att plåga min blodpump. Det är inte jättemeningen. Jag lyckas bara alltid väldigt bra med att utsätta mig för sådant som kräver en hög puls.
Dagens höga puls utlöstes p.g.a. intervjun på KY-akademien. Pappa körde dit mig och jag fick honom till att följa med mig upp till tredje våningen (THE våning!). Fy, fan vad jag var nervös.
Övade ett handslag på pappa kombinerat med ett leende och frasen: "Hej! Sanna..".
Frågade honom om jag såg nervös ut, men det tyckte han inte alls.
"Gå in och sätt dig i soffan nu" sade han.
"Varför? Nej! Vad är klockan? Inte än väl?". Jag var nästan svimfärdig.
"Den är 18 min i..."
Jag blev lite lugnare och tänkte att "just nu i den här stunden vill jag bara börja gråta och inte göra det här och det är precis därför jag ska gå och sätta mig i den förbaskade soffan och vänta, för det kan i alla fall inte bli värre".
Så gjorde jag det och pappa gick.
På väg fram till soffan passerade jag konferensrummet som jag antog att jag skulle vara i senare.
"Gött" tänkte jag.
Rummet hade typ dämpad belysning och ja.. det såg ut vara en avslappnad stämning där inne.
Satte mig i soffan och förvånades över hur min puls steg upp och ner samtidigt som min tankegång gick fram och tillbaka.
När Emelie Domini ("ansvarig"/"lärare") kom för att hämta mig - "är det du som är Sanna?" - så var jag alldeles yr. Fick hälsat med ett stort leende och dragit ett skämt om att jag inte vetat vilken av sofforna man skulle vänta i, men att jag valt den skönaste...Ungefär så.
Inne i konferensrummet satt också Martin - artdirector - och när vi tagit i hand slog jag mig ner. Kände hur jag spände mig så mycket att jag kunde skakat av stolen vilken sekund som helst.
Intervjun satte igång så fort min ända bara hade snuddat vid stolsdynan och jag fattade det inte riktigt förrän jag såg Emelie börja anteckna det jag sade.
Snackade om att jag jobbade på Liseberg och de försökte skämta lite så att jag skulle bli lite lugnare tror jag. Det funkade... så småningom.
Ska försöka var så precis som möjligt, men som sagt så känns hela morgondagen som en enda dröm och jag minns sällan saker då mitt hjärta har varit på max.
Så vad frågade de?
"Hur kommer det sig att du sökte den här utbildningen?"
"Jag läste en kurs på GU i våras som hette Svenska Språket. En grundkurs. Och då var det en som hette Einar Korpus - en copywriter - com kom dit och föreläste för oss och gav oss en skrivuppgift. Jag hade inte riktigt tänkt på att "skriva reklam" kunde vara ett yrke. Reklam har alltid intresserat mig och jag har alltid gillat kreativt skrivande, men att reklamspråk var av den texttypen hade jag inte tänkt på tidigare. Så fick jag väldigt bra omdöme på uppgiften och tänkte att det kanske var någonting som jag var bra på."
"Vilken reklamkampanj just nu tycker du är bra?"
(Här fick jag panik, men insåg det stora värdet av frågan och sökte med ljus och lykta i min ekande hjärna. Helt plötsligt lönade sig alla de gånger då jag varit ute på krogen och snålat genom att ta en spårvagn hem. Då jag suttit på hållplatser och stirrat på spårvagnar som passerat och inte varit MIN spårvagn.)
"Eh... jag tycker att de här västtrafikreklamerna är bra. De som handlar om växthuseffekten. Typ: Här kan du ta det lugnt, läsa en bok eller bara rädda världen."
Då inflikade Emelie att
POÄNG!
"Vad gör du annars?" (+ följdfrågor)
"Jag sysslar mycket med musik. Spelar piano, gitarr och sjunger."
"Vad skriver du när du skriver?"
"Just nu så bloggar jag väldigt mycket."
"Vad handlar bloggen om då?"
"Den handlar om mig själv. Det är en väldigt ärlig blogg."
"Okej, skriver du typ: 'idag var jag och shoppade...'osv?"
"Nej, jag försöker skriva om mitt liv men på ett humoristiskt sätt och samtidigt vara väldigt ärlig."
"Var hittar du inspiration till att skriva - både musik och annat?"
"I mitt liv. I allt jag gör. Om jag ser en film eller hör en låt eller gör något skoj brukar jag ta med mig känslan jag fått och göra något kreativt av det."
Sen frågade de en fråga, men jag minns inte dess korrekta utforming. Något i stil med "hur jag ser på reklam överhuvudtaget"... typ.
"Många frågar mig om reklam är ett framtidsyrke. Asså... utan reklam finns det inga produkter."
"Nej precis. Om vi inte skulle gå tillbaka till byteshandel, men det lär ju inte hända" tillade Emelie.
"Vad kan du tillföra reklam och vad vill du ändra på?"
"Jag tycker dagens reklam är bra, men jag får väldigt mycket idéer när jag ser reklam eller bara en produkt och det jag har vill jag ge... Jag tror att jag har mycket att tillföra."
"Vad läser du för böcker?"
"Eh... jag läser inte böcker"
Här började de snacka lite sinsemellan om min generation och att vi inte läser böcker. Jag förklarade att jag inte läser för att jag har svårt och koncentrera mig och känner mig så utesluten från världen om jag sätter mig och läser. Emelie förklarade att det var mycket med mitt arbetsprov som väldigt bra och att hon inte kunde ha gissat att jag inte var en som läste böcker. Hon förklarade att det fanns arbetsprov där man märkte att någon inte läste så mycket och tvärtom, men att hon inte kunde gissat det i mitt fall.
Det känns bra. Hon snackade något om hur bra jag kunde bli om jag nu väl fick min bas av läsande. Martin fyllde också i med att jag borde börja läsa böcker. (I slutet tillade de att jag inte skulle ta illa upp för att de sa så, utan att det mest var för min egen skull som en framtida copywriter.)
De sade att de var nöjda och de frågade om jag var nöjd.
"Så länge de är nöjda är väl jag det också" tänkte jag.
Fick lite info. Svar om intagning kommer i början av december. Det var 400 personer som sökte och 88 som togs till intervju var av 33 personer kommer in.
Pust.
1/88, ska det vara jag det? Tror inte det. Håll nu alla tummar.
Jag kan dess värre bara hålla en tumme eftersom jag skar mig rätt gött igår. Skulle fixa frukost och det frysta - redan skivade - brödet behövde bara delas lite lite grann, men krävde ändå ett knivhugg...tyckte jag.
Det var sjukt trögt och du kan ju tänka dig med vilken fart och kraft som det vassa bladet kom störtande mot min arma tumme.
Fel tid på fel plats, tummetott. Vilket jävla jack, alltså.
Ännu en gång fick jag springa med sprutande blod från kök till toa. Roffade åt mig en handduk och tryckte mot såret. Sket lite i om sårkanterna var riktigt ihop, för smärtan var utom gränser. Aj aj aj. Lyckades typ fiska upp mobilen med munnen, lagt den på toalocket och slått in pappas nummer och sen på med högtalaren.
"Hej..." sade jag med smärtande stämma. "Jag har skärt mig i fingret igen!"
Man hörde hur pappas fötter börjar springa av ren reflex och han sade starkt och tydligt och jävligt fort att jag skulle linda en handduk hårt om och att han "kommer så fort han bara kan."
Sist jag skar mig fick jag för mig att det var bättre att kyla ner handen än att sitta i lindat högläge. Det enda kalla jag kunde komma på var kallvatten. DET! Var vad man kan kalla blodbad.
Denna gången hann det t.o.m. sluta göra ont innan pappa kom även om det fortfarande blödde när plåstret skulle på.
Nej, nu måste jag cleana här så att min själ får ro. Sen ska jag fundera lite över om mamma snart ska börja skämmas över att det var hon som tyckte att jag behövde de vassaste knivarna i stan. Och SEN ska jag ut och fira min morgondags 20 ansträngande minuter och ge Lisa a big fat kiss för att hon hjälpte mig att känna mig lite självsäker.
Kommentarer
Trackback
