Mitt sannaste jag

Egentligen vill jag bara krypa ihop som en liten rävunge i sängen igen och somna om. Bara för att få vakna igen och för en sekund inte veta om jag är glad eller ledsen för att sen bli tvungen att bita hårt i kudden för att inte sprängas av tanken på gårdagen. Jag är ganska glad, helt enkelt. Vet inte riktigt var jag ska börja. Får nog börja med att gå och hämta lite vatten i alla fall, för det här håller inte. Ett ögonblick...

Runt åtta igår - "fast vi hade sagt sju, halv åtta, Lisa" - så ringde det på dörren.
Krama krama Viktor, krama krama Lisa, krama krama...... krama Erik.
Ingen mer.

Jag var supernervös. Hade inte träffat Erik sen den där jobbiga gången (kan det ha varit förra torsdagen?) då jag tänkte att vi kanske inte skulle ses igen... Inte som jag hoppats i alla fall.
Blev så där dumt svag i knäna och ja, mina händer visste inte heller vad de höll på med.
"Nu tar en av er upp ölen åt mig, så att jag kan dricka lite" sade jag till händerna. Då blev de så förvirrade att de också började få ett liknande knäsvaghetsproblem. Jag fick svepa lite öl så fort Erik tittade bort lite... Ville inte att en så liten sak som mina händer skulle give it all away...
Att jag saknat honom, alltså.
Kanske patetiskt, men jag erkänner i alla fall.

Så tittade vi på idol. Abba-tema. Hela programtiden gick i stort sätt ut på att jag satt och sjöng med på högsta volym med massa inlevelse, Lisa satt och försökte övertala killarna - mest Viktor - om att Abba is the shit och Erik satt mest och försökte förstå varför asiaten i programmet pratade så dålig svenska...? Vi sa: 
"Hon är adopterad, hon kan prata svenska, det är hennes dialekt du hör i så fall". Men det gick inte särskilt bra att övertyga Erik. Han hade redan bestämt sig för att den stackars flickan inte kunde prata som folk, helt enkelt.

Även fast vi bara var fyra och även fast min lägenhet bara är en etta så fylldes 29 kvm med dans.
Jag kan inte svära på det, men det kan vara för att det helt enkelt är svårt att låta bli när Big E är med.
Vill bara tillägga att det typ tog hundra år att skriva föregående mening eftersom jag går vilse och tappar bort mig i min tankegång hela tiden. Jag vill give it all away med en gång och säga att han är underbar.

"Vad gott du luktar, Sanna" säger han och kommer så nära att hans hår nuddar mitt ansikte när han ska lukta lite närmare.
Han luktar Erik. Det går inte att köpa på flaska. Hur mycket man än vill. Jag vill.
Erik har lärt mig att om man verkligen vill lukta på en persons personliga doft ska man lukta på när någon andas ut.. genom näsan. Jag vet, det låter knasigt när man säger eller skriver det, men det är inte det i praktiken. Särskilt inte när det blir som en ursäkt för att man ska få vara precis så där nära hans mun, som...som... när man pussas...
1:a, 2:a, 3:e. såld.
Knäna, händerna, Sanna, SÅLD!

Nej, gud. Jag vandrar iväg i tankarna så att jag nästan blir rädd när jag vaknar upp ur min dagdröm och ser mig själv sitta i sängen...vaken (inte naken)... och klockan är inte ens elva än.
Undrar om Erik har börjat jobba än...
Big E...
Mr Big... E.

Hur som helst. Det låter som att jag är helt and totally nere i honom, men som jag har sagt många gånger förut, så har jag träffat en människa som är helt underbar. Jag orkar inte tänka längre än att han får mig att må så himla bra och att jag vill få honom att må bra på alla sätt och vis...
villkorslöst.
Där är vi nu...

High five!