Mitt sannaste jag

Det här kommer inte bli svårt om jag nu faktiskt väljer att berätta hela sanningen.
Jag har alltid sagt att jag inte skulle kunna blogga, för om jag nu - faktiskt inte mot all förmodan - skulle börja blogga skulle jag vara tvungen att berätta hela sanningen.
"Jag tycker inte man ska blogga annars" brukar lillasyster S. Larén säga (d.v.s. jag).

Egentligen handlar det nog mycket i mitt tänk om publikfrieri. Jag är en riktig friare. Om jag skulle komma sist i kön till en sådan där klassisk frierikö, som det sjungs om i alla gamla visor (eller a..typ någon härlig av Evert Taube...) så skulle jag ändå lik förbannat få gå före. Jag vet inte om hela raddan före mig lite käckt skulle vika åt sidan vid min entré, men något i den stilen. Det är så.Det står skrivet på min kropp.

Jag friar hela tiden... ja, inga missförstånd, det handlar fortfarande and still about the little or big thing called publikfrieri.
Ja, jag tycker det är roligt att sminka mig, men visst har jag väl ändå i åtanke att någon ska se mig och skulle det mot all förmodan bli en ensam hemmakväll ändå (troligtvis inte för att jag blivit totalnobbad av någon) så skulle jag faktiskt ändå ta kort på härligheten och smyga in avtrycket i ett facebook-album.
Publik.
Och ja, jag kan vara ärlig och svara "ja" på den där lustiga frågan i vuxenkortleken: "Ställer du fram intressanta föremål eller böcker när du ska få gäster?".
Publik!
Ännu en gång "Jaaa" när jag dansar på Göteborgs flashiga eller taskiga dansgolv, så gör jag det inte bara för att min flasköl ska få sig en sväng om och se sin ägare försöka efterapa hela fucking MTV-repertoaren.
PUBLIK!!!
"A, men kontentan då" som Linda ungefärligt bukar säga. Jo, jag ger det som jag tror mig innerst veta att någon faktiskt skulle vilja läsa. Jag ger er mitt sannaste jag.