Mitt sannaste jag

Blev lite besviken idag måste jag säga. Gick in på H&M's hemsida för att kolla in kollektionen för årets designer och va!? Värsta floppen. Såg bara en klänning som jag kan tänka mig. De enda som blir glada för mitt misstycke är nog mamma och mammas plånbok. I och för sig behöver jag nu inte bli ihjälstressad av att jag måste springa runt som en stucken gris i butiken den 13 november utan kan hyffsat lugnt roffa åt mig det enda plagget som jag siktat in mig på. Däremot blir nu risken större att jag kommer gå därifrån utan någonting. Inte för att min roffa-teknik kommer att gå åt skogen - det händer bara inte - utan för att jag just bara vill ha ett plagg och passar inte det så... Hemska tanke.
Kom att tänka på en till person som nog blir lite glad över att kollektionen är en besvikelse. Linda. Det är ju hon och jag som har som tradition att stå där och köa i fashionista-flocken och peppa varandra, för att sedan vid kassan alltid välja den kön som går absolut långsammast. Förra året hade jag t.o.m. tagit med mig frukost till oss båda, som gav oss lite extra energi innan spurten. Minnen, minnen.

Gud, vad kallt det är i min lägenhet! Måste snart börja göra mig i ordning. Ska ju "som skrivet" in till staden idag. Fan, vad det kliar i shoppingtarmen. Har sett en klänning som jag absolut vill ha och sen ska jag nog försöka införskaffa ett set med mössa, vantar och halsduk. Att ringa till mamma och fråga om jag får inhandla något som kan hålla mig varm är som att ringa och säga: "jag älskar dig". Typ! Jag vet precis hur jag ska win her over. Måste orka lämna in min Pour-trench på lagning också... pust. Vet inte varför, men på något sätt tycker jag att saker som MÅSTE göras bara är jobbigt.

Auf wiederschreiben