Mitt sannaste jag

Piggnade till igår vid tolvtiden och längtade inte särskilt efter morgondagen längre. Fick massa fina sms av Erik som jag nog kan leva på i en vecka. Minst.
Imorgon ska vi ses. Igen. Ska bli apkul, för vi ska spela in musik. Jag är excited, men jag måste lära mig att leva i nuet. Njuta av att jag mår bra NU, för man vet aldrig vad som händer nästföljande dag. Det kan man väl också säga att Erik har lärt mig. Indirekt på gott och ont, men ack så lärorikt.

Hur många glömde av vintertiden idag? Hade inte min mamma ringt mig hade jag inte haft en aning. De hade förresten haft kul igår på ÖIS-middagen och mycket riktigt pep mobilen till i ottan. Herr fotbollsgranne. Just precis!
Han måste varit full... inte kanske just för att  han hörde av sig till mig, men för att han helt apropå ingenting skrev:
"Va gör det?". Jag tror att det egentligen skulle stå: "Va gör du?" men, men... Vem bryr sig? Och han får skylla sig själv att jag skriver om honom igen. He brought this on himself;)

Pep också till två gånger från okänt nummer i natt, men det är en annan historia. Eriks historia för att vara korrekt, men idag räcker det med min sanning känner jag.

Har jobbat på Ullevi idag. Soft som vanligt. Hatar dock när ett gäng kommer och ska ha olika biljetter hit och dit och man trycker in hela köpet och sen ska någon betala för två och någon för tre osv. Jag suger på huvudräkning och att dra fram miniräknaren när man märker av en viss spydighet från "gästen" är inte att tala om. Jag blir stressad och vill bara gå därifrån.
Det kom ett sällskap idag, som var exakt så. En pappa skulle bara betala för honom och hans son och slängde fram pengarna. Räknande turligt nog ganska fort ut vad han skulle ha tillbaka, men när jag lämnade ut växeln sade sonen att det var fel växel. Stress! I sådana situationer bara antar jag att det är jag som har fel och när pappan dessutom spydigt fyllde i med: "Min son, säger att det är fel växel!" fick jag smått panik.
Kanske svårt att förstå, men det var mitt i ruschen och eftersom folk redan vid åsynen tror att jag är helt tappad vill jag ju helst motbevisa detta. Samlade mod till mig och sade pedagogiskt, trevligt och tydligt :
"Femhundra kronor minus trehundrafyrtio är väl ändå hundrasextio kronor och där har du hundrasextio kronor".
Den spydiga pappan blev nog lite ställd, men han var fortfarande osäker på om det var jag eller hans tioåriga son som hade rätt.
Nu var jag övertygad om att jag hade rätt och tittade lugnt på människorna i luckan för att låta de göra mitt jobb - huvudräkningen.
"Nej, det blir en hundralapp till" sade då sonen.
"Ja, just det!" sade pappan var på sonen ändrade sig och sade:
"Eller vänta, nej det blir rätt. Hundrasextio".
En normal, vuxen (ursäkta språket) jävla människa hade väl bett om ursäkt eller åtminstone skrattat till lite och utropat ett: "Oj!", men inte ens det kunde idioten ge mig. Pucko.
Förlåt, brukar inte tycka att folk är dumma i huvudet, men jag är ingen vägg som man har rätt att vara spydig mot. Jag är inte ens en vägg!

Gud, vad jag har ont i nacken. Jag kan faktiskt tänka mig att vara villig att ställa upp om någon vill massera mig. Så pass snäll kan jag faktiskt vara. Höhö.