Det kan väl aldrig vara skönt?
Sitter här i den svarta sammetssoffan och dricker en redbullvodka. Vodkan räckte precis lagom.
Själv är jag också, men snart kommer det människor hit. Inte vilka människor som helst utan Viktor "Liseberg lättaste ligg" Hammarberg, Lisa "the skratt" Palmqvist och Erik "håret" Dornerus. Kanske att Erik tar med en vän också. Vi får se.
Hoppas Lisa hinner hit innan. Jag kan lätt bli lite för mycket Sanna när jag är ensam med killar. Pust. Oh ja. Ska försöka dokumentera kvällen med kameran, så att jag kan dela med mig av - vad jag tror blir - en sjudundrandes kväll.
"Det är änna bäddat för det, eller vad säger du partyklänningen?"
Har ju snackat en del om att jag inte ska klippa av mitt hultsfredsband förrän jag blivit kär. Idag pallade jag inte längre. Alltså inte att inte vara kär. (Shit, två negationer i en och samma mening. Jag förstår bara sådana om jag skriver de själv.) I alla fall, så pallade jag inte med det där bandet längre. Efter varje dusch eller diskning så blev ju det där jäkla bandet blött och förblev så aslänge. Jobbigt!
Jobbigt var det också på jobbet i somras (jobbigt på jobbet...fyndigt jao.), för när jag skulle sätta på åkpass i biljettkassan på Liseberg åkte den där lilla flärpen - som stod ut från armbandet - mot alla gästers armar. Det fick jag lösa genom att liksom vika in den mot min handled och det var inte alls skönt. Samma problem var det om jag skulle vara lite gullig med någon och klappa lite och så... på någon... typ en kille... Då gled ju den där flärpen också emot hela tiden. Det kan väl aldrig vara skönt? "Och vad är det där" tänkte de/han/alla dem säkert. Säkert!
Men samtidigt så ville jag ju inte klippa av det. Jag hade ju faktiskt nästan lovat att det inte skulle ryka förrän mitt hjärta slog i en jämn hög puls för en guy. Aha. Så vad gör man? Loophole. There is always loopholes.
Med en kraft ifrån himlen eller bara från mig, så lyckades jag trä av mig bandet. Blev lite orolig mitt i mitt försök när handen antog en röd färg för att sedan nästan skifta i blått.
"Men du kunde väl bara ha struntat i det då och dragit tillbaka det" tänker du då. Smart, men bandet satt ont och hårt där det satt, medan jag försökte tänka kalla tankar för att få ner den lätta svullnaden som uppstod.
Började tänka på de där Saw-filmerna. Har de inte grejer runt fötterna i någon scen eller i alla fall något de måste få bort innan det är för sent? Det har jag för mig. Jag föreställde mig att det handlade om liv och död och vips så var festivalbandet inte längre en del av min kropp.
Undrar om någon kommer märka att jag inte har det på mig. Och jag undrar också vart det bär hän senare ikväll.
Vi kanske ses i vimlet. Då är det du som bjuder mig på en drink. Oh yes!
