Mitt sannaste jag

Folk tycker nog att mitt liv ter sig lite konstigt just nu. Att jag inte gör något viktigt utan bara sover hela dagarna. Det är sant. Så är det. Grejen är att jag går och väntar på att mitt liv ska sätta igång. Det var någon som sade:
"Man kan inte bara sitt hemma och vänta på att livet ska sätta igång. Man måste sätta igång det själv!"
Ja, fast... Jag har ju fått jobb på Valhalla och jag SKA få ett schema med tider. T.ex. så ska jag jobba där imorgon. Jag kan inte göra så mycket mer än att vänta på att de ska fixa tider till mig. Visst, jag ska vara på dem imorgon och säga att jag är väldigt "keen on" att jobba, men mer kan jag inte göra. Och vad det gäller mina fritidsaktiviteter, så MÅSTE jag vänta in födelsedagspengar innan jag kan gå och köpa mig en MAC, som i sin tur gör att jag kan komma igång med mitt musikinspelande. Så är det. Att jag inte festat på ett tag? Jag har för fan varit sjuk. Jag är fortfarande snuvig och halsen vill inte heller riktigt ge sig. Dessutom kommer jag antagligen inte att KUNNA hårdfesta så mycket inom den närmaste tiden för det tillåter inte min ekonomi. Det kommer ju inte hindra mig från att gå ut, men om jag kan dricka är en annan femma.
Fan, nu helt plötsligt slår det mig verkligen hur lite pengar jag har/kommer att ha. Det har ju för fan gått TVÅ VECKOR i januari och jag har inte jobbat mer än TVÅ dagar. Min februari-lön ser strålande ut from over here. Jävlar vad det pengaberget glänser.

Tapetletandet gick åt skogen igår. Det första jag tänkte när jag klev in i butiken och insåg att där fanns 1578 st pärmar med tapeter var:
"Det här kommer aldrig att gå!"
Jag vet vad jag vill ha när jag ser det, men problemet är just ATT se alla tapeter. Det är ju inga lättvikts-pärmar vi snackar om. Vissa pärmar var så otympliga och tunga att jag nästan blev arg.
Till slut gick jag - mot min blyghet - fram till disken och bad om hjälp.
"Jag letar efter tapeter med rosor på" sade jag.
Killen bakom disken såg ut att få en puls på 900 BPM och gick med ens och frågade en annan ur personalen. Istället för att den tillfrågade kvinnan "tog över" mig som kund och började hjälpa mig, så började hon istället att med låg röst förklara för killen var det fanns lite pärmar med rosentapeter. Killen tog fram tre pärmar.
"Bara tre?" tänkte jag.
Där hade jag stått i en kvart och tittat igenom TIO pärmar utan framgång.
"Här har du lite rosor som inte är så färgglada" sade han och pekade på en tapet. "Och här har du en jättestor ros..."
Det kändes som jag var två år och låg bredvid pappa med en sådan där pekbok. Eller det hade snarare varit MER givande. Det är ju oftast inte så att tapeterna i EN pärm skiljer sig åt som kaffe och mjölk. Det brukar nästan alltid vara en och samma tapet i 10 olika färgsättningar bara. Gillar man inte mönstret finns det ingen idé att fortsätta bläddra, men det var precis vad vi skulle göra, verkade killen tycka. 
"Jag kan titta själv" sade jag vänligt och tackade så mycket för den lilla hjälpen. Ja, LITEN minst sagt. De tre pärmarna gav mig - som befarat - ingenting. Det ytterst mest fucking irriterande är att de just nu har en pågående skyltning med just rosentapeter i just den butiken. Ett helt fönster med fina rosor och det var ju dessa jag trodde att någon skulle föreslå och berätta lite mer om när jag ställt min första fråga vid disken. Att gå fram igen och be om mer hjälp skulle vara som att ge någon en kall örfil, kände jag, så jag gjorde inte det. Det skulle säkert bara ha lett till att jag hade varit tvungen att gå fram en tredje gång och så mycket mod fanns helt enkelt inte på lager.
Jag gick hem och så får pappa följa med mig någon annan gång.
Då ska jag inte gå därifrån förrän jag har hittat den rätte. Hehe. Tänk om man körde med det mottot på krogen!

I can run, but I can't ride. Öh. Jo.