Mitt sannaste jag

Man vill vara någon. Eller hur? Man vill vara någon för alla. Man vill vara någon på jobbet, man vill vara någon bland kompisarna, man vill vara någon i släkten och man vill vara någon i sin stad. Jag vill alltid mer än gärna vara någon överallt, MEN nu har jag bestämt mig för att jag INTE vill vara någon i mitt hus. Jag hoppas att mina nattliga/kvällsliga skvalande badkarsbad eller duschar inte gör mig till någon. Jag hoppas att mina små trippande steg, men oundvikliga smällanden vid otippade tider med luckan till sopnedkastet inte gör mig till någon. Jag hoppas att den där gången då jag glömde min tvätt i tvättstugan och inte kom på det förrän nästa dag inte gör mig till någon. Jag hoppas att mina ofta högljudda sam"tal" inte gör mig till någon. Jag hoppas att jag inte är "hon som aldrig drar upp persinnerna" eller "hon som bara har uppe persiennerna när hon håller på att byta om". Jag hoppas att jag inte är "hon som alltid går ut genom dörren, stänger den, upptäcker att hon glömt något, öppnar dörren igen och går in och sen går ut igen och stänger dörren". Om jag nu MÅSTE vara någon kan jag tänka mig att vara "hon som sjunger jävligt bra", men troligare är jag väl - genom väggar och golv - "hon som sjunger jävligt högt".

På måndag ska jag köpa en macintosch och sen ska han och jag börja dejta på riktigt. Det kommer nog mycket väl hända att jag sakar en och annan utekväll för att jag och Mr Mac ska vara hemma and make sweet sweet lovin'.
Ni vet den där livsvågen som man har!? Mitt musikintresse hänger jävligt tungt på den just nu. Jag hade några jävligt låga tankar idag och då tänkte jag bara på musiken och så sprang mina problem iväg och pippade en kines... eller vad nu problem väljer att göra när de plötsligt inser sig vara jävligt onödiga.

Jag har kommit på ett nytt uttryck också. Inte bara för att det är jävligt skoj utan för att jag är 22 år och måste börja kunna namnge min "exotiska" personlighet. Jag är en riktig jävla CRUSHER! Vad det nu är? ;) 
Ha det, hej!